Vad är rätt, och vad är fel?
Det är en fråga man ständigt bollar med som förälder. Den lämnar en aldrig utan finns ständigt och gnager vid varje beslut.
Tidigare idag beslutade jag mig för att braida Esters hår. Något hon länge drömt om. Hon fick även löshår i. Det är första gången som jag flätar med löshår men jag tycker att det blir fint.
Oh my, ni skulle ha sett Esters min när hon såg sig själv i spegeln. Ögonen bara lös! Kanske låter löjligt, men jag blev så rörd när jag såg henne. Hon har så länge velat ha "hår som hänger ner" som hon själv säger.
Jag själv skulle göra vad som helst för att få hennes underbara hår.
Allt kändes så bra. Hon somnade i princip med ett leende på sina läppar. Men sedan kom det, tvivlet.
Gjorde jag rätt? Kommer andra tycka att jag är knäpp? Kommer det anses som barnmisshandel som vissa ansåg när Carola lät göra håret på lilla Zoe? (adopterad från Sydafrika ifall någon missade)
Känslan gnagde mig här på natten. Men sedan när jag la mig i sängen bredvid lilla Ester som knatat över till min säng, slog det mig att störst av allt är kärleken. Det är det största och viktigaste för ett barn.
Jag gör det inte av fåfänga, utan av kärlek.
Vi kommer alltid som föräldrar ställas inför frågan om vi gör rätt eller fel. Men vi kanske då även ska fråga oss om det är av kärlek. Är svaret ja, så brukar det bli rätt.
