lafridas

Oj vad länge sen det var jag bloggade nu! Dagarna har bara rasat på och jag har hamnat ur bloggrutinen! Men nu är det dags att plocka upp det igen. Det är ju en sån skön ventil!

Jag har känt mig rejält nere över min tjocka kropp i helgen som varit. Inte roligt alls. Det gäller någonstans att vara ärlig mot sig själv utan att vara destruktiv. Och det är så svårt! Å andra sidan har jag lätt att försköna också. Vet inte hur många gånger jag sett mig själv i spegeln innan jag gått hemifrån, dragit in magen och vinklat mig själv så jag ser smal (smalare) ut. När jag sen kommit ut har jag undvikit speglar och sånt för att inte krossa den illusion jag har. Men hur hållbart är det egentligen?

Nu vill jag vara ärlig mot mig själv och andra. Det här är ju på nått sätt en ätstörning. Den nakna sanningen, som jag inte tänker knussla med ett dugg, är att jag idag väger 118kg. Sådär. Nu var det sagt. Im out there!

Men ska jag neråt och framåt. Gillar inte den person jag blivit, eller rättare sagt återgått till. Som många av er känner till har jag en gång vägt 130,4kg. Jag gick sedan ned till ca 95kg. Minns känslan när jag började leva igen. När jag vågade tränga mig, inte vara nervös när jag satt på bussen. Inte behövde se perfekt ut hela tiden osv. Jag vill tillbaka dit då jag inte skämdes för mig själv.
Idag skäms jag. Dels för mitt utseende, dels för att jag tillåtit mig falla och gått upp så mycket igen. Jag har svikit mig själv helt enkelt.

Jag tror delvis att jag kommer ångra mig en del då jag publicerat det här. Men samtidigt måste jag göra det för min egen skull. Idag började min resa mot något bättre och friare. Det handlar inte om att vara pinnsmal för att duga utan om att må bra. Jag vill orka leva helt enkelt!

Tack att du läste! <3