lafridas

Idag när jag gick över skolgården för att hämta Ellen ropade en unge (läs skitunge) tjockis efter mig. Jag dog lite där kände jag. Mitt ömkliga jag hoppade nästan glädjeskutt över att äntligen, äntligen kan jag vältra mig i offerkoftan länge! Så jag tyckte så synd om mig själv. Stackars arma mig.
Medans jag stod hemma och lagade middag berättade jag för Danne. Han gapflabbade såklart. Någonstans där insåg jag hur fjantigt det är att hänga upp sig på något ett litet barn säger.
Eller egentligen vad någon säger.

Jag är ju tjock, det är dagens sanning det! Varför ska man som överviktig alltid försöka skyla över och låtsas som att fettet inte finns? (såklart inte alla, men känns som många med mig gör det)
Jag menar, är det verkligen hela världen?

Jag brukar ofta tänka på hur mycket jag missar i livet på att tänka på min vikt hela tiden. Så fruktansvärt mycket energi som går åt.
Jag menar inte att man ska tycka att det är okej att leva osunt, men man kan åtminstone försöka må bra på vägen.

Så jag kommer försöka med det nu. Säga till mig själv hundra gånger om dagen att jag är fin och duger precis som jag är! Jag kommer fortsätta säga det tills jag tror på det.

Livet är kort, och jag vill leva det av hela mitt hjärta!